Operationsdagen
Dagen med stort D. Linneas tur att genomgå en lårbensoperation. Konstigt nog har hon klarat sig undan några benbrott. Trots att hon lärt sig att stå och till och med lärt sig gå med lära-gå-vagn. Jag som mamma är mäkta stolt över henne. För snart två år sen, trodde jag att båda tjejerna skulle hamna i rullstol utan någon möljighet att kunna gå ett enda steg. Men än en gång har jag blivit överbevisad. En bra överbevisning.
Vaknade rätt tidigt. Vi fick gå och äta i omgångar för att inte Linnea skulle se att vi satt och åt. Kändes inte rättvist att hon inte fick äta något. Medan vi glatt satt och åt både yoghurt och macka som hon gillar mycket.
Sen var det i stort sett bara att sitta och vänta på att Linnea skulle rullas in på operation. Sköterskorna hade sagt runt klockan tolv. Innan operationen ville dom på avdelningen att hon skulle ha duschat en gång till. Eftersom inte tejpen uppe vid porten var helt tätt, fick vi duscha området vid benen bara. Hon blev nästan lika ledsen denna gången hon skulle duscha. Fast det blir smidigare och smidigare med allt som har med läkarvården att göra i och med att man nu kan prata med dom. På något sätt håller dom sig lite mer lugna och man kan förvilla dom lite mer och ge dom uppgifter som att hålla saker åt en t.ex.
Började bli rastlös när klockan passerat tolv. Gick ett par gånger ut för att höra om sköterskorna hade hört något från op om när det var Linneas tur. Fick första gången besked om att operationen innan hade dragit ut på tiden, Andra gången skulle dom kolla hur mycket som var kvar av den operationen.
Men sen så var det Linneas tur. Strax efter ett var det dags. Från början var det meningen att jag skulle följa med Linnea ner till operationen. Men jag kände att jag absolut inte var redo för det. Men samtidigt vill jag gärna vara där som stöd för henne. Känna att jag klarar av det. I höst kommer jag nog inte undan längre. Ted har följt med alla andra gånger ner till sövningen. Han tycker det är rätt jobbigt med att lämna ifrån sig barnen i händerna på operationspersonalen. Det kan ju faktiskt gå fel med narkos och liknande.
Operationen höll på att bli inställd precis innan L skulle in. Det var visst något barn som inte andades el något sånt. Ted brukar vara rätt fåordig när han ska förmedla saker som händer.
Sen blev det en lång och orolig väntan. Var oroligare denna gången än vad jag var när Ebba opererades. Var väl liter mer lättad att operationen skulle bli av så Ebba inte skulle ha så ont längre.
Linnea var ju ändå pigg och inte speciellt gnällig.
Under tiden operationen pågick var vi andra och fikade och inhandlade div. ätbart.
Eftersom ingen från uppvaket hörde av sig på flera timmar (läs evighet) trodde vi att läkaren skulle räta ut det andra benet med när han ändå var igång. Vi hoppades väl på både ock. Bägge för att slippa åka och göra det andra benet snart igen. Det ena för att det blir smidigare att ha henne hemma efter sjukhusvistelsen. Både när det gäller att sköta henne och få plats i vagnen och även i bilstolen.
Det hade varit lite bökigt under operationen. Hon hade förlorat 1 dl blod. Ingen fara där. Men där benet var som mest kurverat (sen födseln) fanns det ingen märghåla att få ner spikarna i. Så han fick helt enkelt göra en egen. Jag förstår inte hur man kan lyckas genomföra en sån här unik och känslig operation. Unik kanske den inte är. Men väldigt känslig i alla fall. Trycker man dig för tjocka spikar, kan benpipan sprängas sönder. Snacka om pilligt och svårt jobb. Tur att det inte föds så många oi-barn per år då. Endast 5-10 st.
Efter operationen var det jag som fick sitta på uppvaket och vänta på att sömntutan skulle vakna upp. Det tog nog en timma. Rätt behagligt att bara sitta där och läsa tidningar och vänta på att hon är redo för att åka ner till avdelningen.
