Resan till Stockholm
Jaha! Då blev det bara att ställa in sig på att åka till Stockholm. Inte så kul kanske. Men vad hade man att välja på.
Det blev en stor konflikt hemma. Ted tyckte att jag och Linnea skulle åka upp själva med sjuktransport (ambulans). Kände inte alls att jag var redo och förberedd på det. Bröt ihop ett par gånger hemma. Andra gången hörde jag hur dom andra hemma pratade om att det var smidigast att Ted stannade hemma med Ebba.
Teoretiskt sätt skulle jag nog kunna klara av det. Men verkligen inte mentalt. Har för det första inte klarat av att vara med under någon sövning. Har inte provat heller. Är rädd för hur jag skulle reagera. Vill inte bryta ihop inne i operationssalen.
Väl uppe i Stockholm var det lugnt en stund. Vi fick installera oss på dubbelrummet hela familjen blev tilldelade första natten. Innan har det funnits en familjevåning. Har nog skrivit om den tidigare. Nu har dom avskaffat den. Så då fick jag en smärre panikattack när jag ringde och frågade om avdelningen Linnea skulle skrivas in på kunde boka ett rum åt oss på fam.vån. . Jaha, tänkte jag. Då får jag åka upp dit själv i alla fall då. Men sen ringde avd. tillbaka (i torsdags em) och sa att vi fick alla sova nere på avdelningen en natt, men att dom sen skulle hjälpa oss att hitta ett alternativt boende för resterande nätter. Oro, ångest och förtvivlad. Tror nog att alla fick sova här nere tack vare att det var få patienter inskrivna och att jag grät i luren när jag ringde.
Var verkligen helt uppriven då.
Linnea fick ett emlaplåster på sin port-a-cart. Tror det stavas så. Personalen skulle lite senare sätta en nål där för droppets skull. Men först blev det lite mat och sen duscha. Duschningen gick hyfsat. Alltid skrik. Det är nog inte så kul att ligga på en brits med brutet ben som gör ont. Men denna gången skötte vi duschningen helt själva. Ebba satt som åskådare. Tror hon var rätt nöjd med att få sitta i vagnen denna gången. Hon hade sin period i vintras.
Sen fick hon på sig en alldeles för stor rock. Tror den var i storlek 120. Så hon drunknade i den.
Sen följde jag med Linnea bort till ett provtagningsrum lite längre bort i korridoren. Där skulle en sköterska sätta nålen. Det gick väl så där. Linnea panikskrek i omgångar. Så det var bara att hålla sig lugn och finnas där för henne. Vet ju att det egentligen inte gör ont. Men hon var rätt rädd att det skulle göra det troligtvis.
Jag blir inte jätte berörd när man hamnar inte en sån här situation där jag vet att det egentligen inte gör ont. Utan det bara ligger rädsla bakom skriken.
Jag är glad att Ted till slut förstod varför jag ville att han skulle följa med. Vet inte om jag hade klarat den psykiska pressen med allt vad en sjukhusvistelse innebär.
Är själv lite rädd för läkare och sjukhus. Men det går rätt bra när det gäller barnen och inte en själv konstigt nog.
Båda tjejerna somnade gott i sina sängar sent om side. Det blev en lite annorlunda nattning denna fredagskväll.
Själv sov jag lite oroligt. Vaknade några gånger bl.a. för att sängen jag sov i var rätt oskön.
Det blev en stor konflikt hemma. Ted tyckte att jag och Linnea skulle åka upp själva med sjuktransport (ambulans). Kände inte alls att jag var redo och förberedd på det. Bröt ihop ett par gånger hemma. Andra gången hörde jag hur dom andra hemma pratade om att det var smidigast att Ted stannade hemma med Ebba.
Teoretiskt sätt skulle jag nog kunna klara av det. Men verkligen inte mentalt. Har för det första inte klarat av att vara med under någon sövning. Har inte provat heller. Är rädd för hur jag skulle reagera. Vill inte bryta ihop inne i operationssalen.
Väl uppe i Stockholm var det lugnt en stund. Vi fick installera oss på dubbelrummet hela familjen blev tilldelade första natten. Innan har det funnits en familjevåning. Har nog skrivit om den tidigare. Nu har dom avskaffat den. Så då fick jag en smärre panikattack när jag ringde och frågade om avdelningen Linnea skulle skrivas in på kunde boka ett rum åt oss på fam.vån. . Jaha, tänkte jag. Då får jag åka upp dit själv i alla fall då. Men sen ringde avd. tillbaka (i torsdags em) och sa att vi fick alla sova nere på avdelningen en natt, men att dom sen skulle hjälpa oss att hitta ett alternativt boende för resterande nätter. Oro, ångest och förtvivlad. Tror nog att alla fick sova här nere tack vare att det var få patienter inskrivna och att jag grät i luren när jag ringde.
Var verkligen helt uppriven då.
Linnea fick ett emlaplåster på sin port-a-cart. Tror det stavas så. Personalen skulle lite senare sätta en nål där för droppets skull. Men först blev det lite mat och sen duscha. Duschningen gick hyfsat. Alltid skrik. Det är nog inte så kul att ligga på en brits med brutet ben som gör ont. Men denna gången skötte vi duschningen helt själva. Ebba satt som åskådare. Tror hon var rätt nöjd med att få sitta i vagnen denna gången. Hon hade sin period i vintras.
Sen fick hon på sig en alldeles för stor rock. Tror den var i storlek 120. Så hon drunknade i den.
Sen följde jag med Linnea bort till ett provtagningsrum lite längre bort i korridoren. Där skulle en sköterska sätta nålen. Det gick väl så där. Linnea panikskrek i omgångar. Så det var bara att hålla sig lugn och finnas där för henne. Vet ju att det egentligen inte gör ont. Men hon var rätt rädd att det skulle göra det troligtvis.
Jag blir inte jätte berörd när man hamnar inte en sån här situation där jag vet att det egentligen inte gör ont. Utan det bara ligger rädsla bakom skriken.
Jag är glad att Ted till slut förstod varför jag ville att han skulle följa med. Vet inte om jag hade klarat den psykiska pressen med allt vad en sjukhusvistelse innebär.
Är själv lite rädd för läkare och sjukhus. Men det går rätt bra när det gäller barnen och inte en själv konstigt nog.
Båda tjejerna somnade gott i sina sängar sent om side. Det blev en lite annorlunda nattning denna fredagskväll.
Själv sov jag lite oroligt. Vaknade några gånger bl.a. för att sängen jag sov i var rätt oskön.
Kommentarer
Postat av: Anonym
Kan tänka mig att det är jobbigt, men någon gång kanske du ändå måste åka själv. Men bra och tryggt ändå att ha någon med sig. Fast jag tror du fixar det själv också, om/när det blir aktuellt!
Trackback
