Mamma till tvillingtjejer med OI

Pratade med otroligt hundkunniga J förut. Förklarade läget med Oliver. Hur han beter sig och hur jag tycker att han är. I somras såg jag att han skakade i kroppen. Inte hutterskakningar, utan en annan sorts skakning. Och att han verkar vara stel i bakdelen. Hon trodde att han hade ont. Då brukar hundar skaka. Jag hade ingen aning om detta. Alltid lär man sig något nytt.

Så jag ringde till en veterinär här i Nässjö och bokade en tid för en undersökning för att utesluta någon sjukdom till att börja med.

Hundar har ju en tendens att bli "argsinta" när dom har ont. Jag ger det en chans.

Har varit ute och gått med båda hundarna nu. Tänkte jag skulle testa hur pass mycket respons man får av Oliver när man ropar på honom. Jag fick ingen. Han tittade inte ens på mig. I mitt huvud snurrar det nu en hel del frågor. Kan han rentav vara döv eller gravt hörselskadad. Eller är det så att han helt enkelt skiter i mig. Så det måste jag fråga veterinären om på torsdag med.

Kom även på att när jag tränar lydnad med honom, så gör jag faktiskt dubbelkommandon åt honom. Alltså använder rösten och en handrörelse. Så är det så att han inte hör, förstår han ändå vad jag vill.

Dessutom får man ropa högt och länge när man vill att han ska komma. Särskillt när han ligger och sover.

Hmm, det blev en väldans massa frågor till veterinären. Men jag hoppas att han hittar något som kan vara orsak till hans beteende.

I mitt tidigare inlägg berättade jag att jag troligtvis ska avliva Oliver. El. ja det blir så. När vet jag inte riktigt. Har inte bokat någon tid.

Men när man sitter vid datorn eller någon annan stans med för den delen och tänker på det, kommer tårarna. Man tänker på dagen d och allt sista han kommer att göra. Sista gången han äter mat, sista badningen, för jag har lovat honom att han ska få vara ren och fräsch när han tar sina sista andetag. Sista gången han får ett grisöra, sista gången han går på promenad, sista gången jag gosar med honom.

Det gör så jävla ont, ont i hela kroppen. Jag vill inte ta bort honom, jag vill inte. Men jag har inget val.

Kommer att sakna honom så otroligt mycket. Han kommer att fattas mig. Väldigt mycket. Trots att han inte hör när man ropar, utan lyfter huvudet och fortsätter att lukta vidare, traskar runt på köksbordet i hopp om att hitta något ätbart. Allmänt ignorant. Men vi har en historia ihop, han och jag. Han var mitt sällskap när jag var ensam. Han var min bebis, mitt liv. Hur kan det ha blivit så här. Vad gick fel. Varför??

Finns det någon där ute som har någon lösning på problemet. Någon som kan säga - men gör så här, så blir det bra och han få vara vid liv. Jag vill att han ska leva. Jag vill att han ska trivas och må bra. Jag vill, jag vill, jag vill!!

Troligtvis kommer det att bli så att min älskade Oliver kommer att få vandra över till den andra sidan inom kort. Nu för andra gången har han markerat mot Ebba. Jag tolererar inte sånt. Särskillt när inte barnet i fråga har varit elak mot hunden. jag kan förstå om hunden försvarar sig om någon kommer och hoppar på den eller sliter den i pälsen el annat elakt och ren misshandelsvarning. Första gången jag märkte att han markerade var när Ebba kom och "åkte" i hennes gåstol. Oliver låg i hallen och hade ett grisöra. Hon var inte alls elak el på skulle ta örat ifrån honom (hon nådde det inte ens). Hör att han morrar ute i hallen. Går fram och suger tag i honom och tar örat från honom. Medan jag håller på och skäller på honom försöker han nafsa efter min hand.

Nu idag låg Ebba i köket och ålade runt lite. Hörde att det klingade till i en av keramikskålarna. Visste att skålarna var tomma och att jag ställt upp vattenskålen på bänken. Så jag tänkte inte mer på det. Sen hör jag hur Oliver ger i från sig ett ovanligt ljud. Och vet vad det ljudet innebär. Rusar ut i köket. Där verkade det rätt lugnt. Ebba låg på rygg och Oliver en bit bort. Men dom låg på var sin sida av skålen. Tog skålen och bar bort Ebba, för att sen ta Oliver och skicka ner honom i källaren. Var så jävla förbannad. Pulsen slog i 200. Inte för att jag var rädd. För jag visste att Ebba inte blivit skadad, utan för Olivers beteende.

Nu finns det inget mer att göra. Hans beteende kommer inte att ändras och bli bättre. Kan även tillägga att mina barn är inte elaka mot djuren. Dom vet hur man ska bete sig nära och med djur.

Så nu är det väl bara att boka en tid hos veterinären för avlivning.

Vet inte ens om jag orkar gå dit med honom . Blir bara ledsen när jag tänker på det. Fy, faan rent ut sagt vad detta är jobbigt. Men jag måste för mina barns säkerhet. Det finns inget annat att välja på.

Medan tjejerna gungade fick hundarna vara lösa ute på tomten. Eftersom vi inte har något staket runt tomten, får man hålla ett öga på dom. Men är man ute med dom på tomten och gör något annat, brukar hundarna hålla sig i närheten.

Hundarna började bli allmänt rastlösa. Började härja runt och busa med varandra. Så då beslutade jag mig för att ta hundarna och gå ut en sväng. Tänkte först ta en kort sväng, men valde sen att ta en ca 30 min promenad. Har en runda som jag brukar gå. Denna promenad tog jag flexikopplena. Kanske inte så pedagogiskt men ganska bekvämt. Man märker på hundarna att dom tycker det är skönt att få strosa runt. Men har som princip att jag inte ska stanna. Utan hundarna får helt enkelt stanna tills linan är ute på max och sen får dom helt enkelt springa ifatt mig. Föredrar flexikoppel eftersom jag får bättre motion med färre stopp. Mötte på svärfar på vägen och stannade till en stund och pratade med honom. Traskade sen hemåt igen. Det var helt underbart att vara ute gå. Att man inte är ute oftare.

Det ska det bli ändring på!