Grät mig till sömns - gammalt inlägg 3:e april
I mitt tidigare inlägg berättade jag att jag troligtvis ska avliva Oliver. El. ja det blir så. När vet jag inte riktigt. Har inte bokat någon tid.
Men när man sitter vid datorn eller någon annan stans med för den delen och tänker på det, kommer tårarna. Man tänker på dagen d och allt sista han kommer att göra. Sista gången han äter mat, sista badningen, för jag har lovat honom att han ska få vara ren och fräsch när han tar sina sista andetag. Sista gången han får ett grisöra, sista gången han går på promenad, sista gången jag gosar med honom.
Det gör så jävla ont, ont i hela kroppen. Jag vill inte ta bort honom, jag vill inte. Men jag har inget val.
Kommer att sakna honom så otroligt mycket. Han kommer att fattas mig. Väldigt mycket. Trots att han inte hör när man ropar, utan lyfter huvudet och fortsätter att lukta vidare, traskar runt på köksbordet i hopp om att hitta något ätbart. Allmänt ignorant. Men vi har en historia ihop, han och jag. Han var mitt sällskap när jag var ensam. Han var min bebis, mitt liv. Hur kan det ha blivit så här. Vad gick fel. Varför??
Finns det någon där ute som har någon lösning på problemet. Någon som kan säga - men gör så här, så blir det bra och han få vara vid liv. Jag vill att han ska leva. Jag vill att han ska trivas och må bra. Jag vill, jag vill, jag vill!!
