Blickar tillbaka på min turbulenta graviditet och tiden på bb och första tiden hemma - gammalt inlägg 1:a april
Har länge funderat på att dela med mig av dom känslor som fanns hos mig under tiden jag var gravid med Ebba och Linnea. Tiden på bb och när vi sen blev överflyttade till specialavdelningen. Om hur det kändes att komma hem och hur allt var hemma med tjejerna. Kan väl kort och gott säga att känslorna åkte berg och dalbana. Tror nog att det inte var så mycket bergbana utan mer dalbana då.
Tycket det var mycket märkligt att vi aldrig blev erbjudna någon som helst kuratorhjälp alt. psykologhjälp. Undrar ofta hur allt hade känts då om vi hade fått hjälp med känslohanteringen. Hade man mått mycket bättre när vi väl fick reda på att dom hade benskörhet. Acceptansen hade kanske infunnit sig mycket snabbare. Ångesten varit mildare och glädjen över barnen mycket större. Det kommer jag nog aldrig få svar på. Men jag försöker blicka framåt och njuta av varje otroligt framsteg dom gör. Att lära sig stå är en bagatell för många föräldrar. Det kan väl varje barn, kanske många tänker. Men det är ingen självklarhet att alla lär sig stå eller gå.
När jag såg Linnea resa sig upp mot soffan här hemma, gick det en varm och behaglig känsla genom hela kroppen. Min älskade unge gjorde det. Hon reste sig upp och stod. Stod själv på hela sin tyngd med två sköra ben. Vilken bragt.
Å Lilla Ebba inte större än en 6 mån bebis. Men så otroligt tapper och modig tjej, som har visat att det bannemej finns kämparglöd i. Efter två otroligt jobbiga lårbensoperationer med gipsning som enda lösning på spikproblemen, kommer tillbaka till sitt vanliga jag efter en relativt kort rehabperiod. Kan åla/krypa, sitta och vända sig om från rygg till mage och tvärt om igen. Får hon hålla sig hel i skelettet, så kommer hon nog snart att leta sig upp mot ett stående.
Kommer dela upp känsloresan i olika inlägg. Första delen av resan kommer att handla om graviditeten. Så håll utkik om ni vill åka med på denna resan för snart börjar den.
